5-3 (0-1)
0-1. Max Eidet.
2-2. Anderas Åkerblom
3-3. Max Eidet
Roos.
Arvid Gunnarsson. David Wahlén. Christian Löfstrand (K). Lukas Hag.
Gustav Boman. Anderas Åkerblom. Olle Ringi. Max Eidet.
Rasmus Andersson. Max Sundqvist.
Avb.
Filip Lyck.
Mats Berglund.
Innan jag åkte ut för att titta på matchen mellan Hulåns IF – Bjursås IK, så fick jag i uppdrag utav min arbetsgivare att uppsöka min journalistkollega. Vederbörande hade senast infunnit sig på Bjurliden 23/6 och i uppdrag utav FK skulle ha refererat Bjursås IK – Hulåns IF. Jag tvingades att leta mig ut till Djurås och vid ett anonymt rödmålat hus med vita knutar, ned via en källartrapp beläget på husets östra sida, så fann jag honom. Jag kunde aldrig föreställa mig att jag skulle finna min kollega nere i bygdens opiumhåla, omgiven utav uråldriga damer med asiatiskt påbrå.
Jag försökte att få kontakt med honom, men det enda jag fick ur karln var svammel om vikten över att ha en fungerande menisk, opiaters förträfflighet och om den annalkande paddeldöden. Jag frågade honom om det referat som vår gemensamma arbetsgivare fortfarande saknade ifrån honom. Han berättade för mig, med en viss sorg i sin dimmiga blick, att det referatet hade han ätit upp under en ingivelse utav potenta läkemedel. Han beklagade sig, då han menade att det referat han hade skrivit och sedan ätit upp, var det bästa referatet som någonsin hade skrivits.
Jag lämnade min kollega i fortsatt vård hos de asiatiska gummorna och fortsatte min färd västerut i Dalarna för att infria mitt löfte till min arbetsgivare att skriva ett referat från matchen mellan Hulåns IF-Bjursås IK. Mitt goda humör över vetenskapen att jag skulle få bevittna Bjursås IK som har en alldeles speciell plats i mitt fotbollshjärta, avtog medan jag passerade tätorter som stoltserade med flygplansjippon, King Edward potatisar, och den allmänna känslan att välta kor var det vedertagna nöjet, och fylldes med ett mentalt ”Vart fan är jag på väg någonstans?”
Dit jag var på väg var Hulåns IP, där jag välkomnades genom att höra en skrävlig ljudanläggning där speakern visade otrolig hängivenhet genom att presterade laguppställningarna en bra stund in på första halvlek. Jag köpte mig en välsmakande kopp kaffe och satte mig på den nybyggda träläktaren och kunde se första halvlek ta sig början.
Mitt mentala ifrågasättande om livets mening återfylldes med glädje medan den första halvleken utspelades.
Bjursås IK, dagen till ära med vita tröjor, spelade bra. Minnet ifrån föregående match oavgjorda resultat fick de vitklädda att spela med en beslutsamhet. Där de utnyttjade sina lagkamraters kvalitéer och kunde spela sig förbi och fram till offensiva situationer.
Hulåns inledning utav denna halvlek då? Jo de spelade den typen utav råbarkad skogshuggarfotboll som man kan fantisera att lag som Hulåns IF kan tänkas göra.
Så det fanns inget tvivel om att det var rättvis att Bjursås tog ledningen genom Max Eidet, efter att ha blivit framspelade utav den unga och lovande Gustav Boman som kunde sätta fram bollen till Max efter att de vitklädda hade spelat propaganda fotboll.
Hulån började att äga lite mera boll i mitten utav halvleken. Inte därför att de hade blivit inspirerade utav sina vitklädda motståndare, utav snarare att de vitklädda började att tumma på sin spelidé. Det kom en sekvens under loppet utav ett par minuter under första halvlek där det vitklädda laget låg långt mellan varandra. Detta var ett resultat av att Bjursås började utav någon outgrundlig anledning försökte hitta längre bollar, där Hulån kunde utnyttja sin råa aura och erövra boll och spela in i ytorna. Men detta ebbade ut i ingenting hos hemmalaget, då Bjursås kunde resten utav halvleken kontrollera sin ledning och känslan hos mig var att jag skulle få åka ifrån detta Hulån med en gemytlig upplevelse rikare.
Andra halvlek inleddes där första slutade. Bjursås spelade kontrollerat och hade lägen på att utöka sin ledning.
Sedan så gick allting åt helvete för de vitklädda Bjursås IK.
I matchminut 60 så kvitterade Hulåns IF. Jag hade vid detta tillfälle köpt mig en ny kopp kaffe och tänkte i mitt stilla sinne att detta var ingen fara. 1-1 med en halvtimme kvar och med Bjursås fina spel i första färskt i minnet så tog jag mig en sipp utav kaffet och förväntade mig att detta skulle de vitklädda lösa.
Jag hann inte ens sätta läpparna på pappersmuggens kant innan en man framför mig, som under stora delar utav första halvlek satt och pratade om hur gott det var med King Edward potatis, primalvrålade ut sin glädje och jag tvingades bevittna hur Hulån utökade sin ledning.
De vitklädda manade på varandra att återfinna lugnet trots att de befann sig på denna plats i de västra delarna utav dalarna. Kanske stärkta utav varandra så fann Bjursås sitt spel för en sekvens, där de lyckades komma upp på Hulåns planhalva och via ett inlägg till Andreas Åkerblom, som visade prov på en otrolig spänst och kom högst upp på bollen, som senare lyckades med konststycket att nicka bollen i stolpen och för att sedan fullfölja det spektakulära genom att slå in sin egna retur. En förlösande glädje spred sig hos de vitklädda, och känslan att detta skulle bli en trevlig visit återkom hos mig.
En känsla som på 5 minuter byttes ut till nattsvart uppgivenhet då Hulån vandrade upp på Bjursås planhalva och tog sig fram till Bjursås straffområde och efter bollrullande så petades bollen in till en fristående forward som petade in bollen i mål.
Likt vädergudarna ville poängtera vilken plats jag hade hamnat på, så öppnades himmelen och ett regn föll över Hulåns IP, likt änglars gråt över den fotbollsmatch som uppenbarade sig nedanför de. Bjursås fortsatte att spela panikartat och det fina passningsspel som berikade publiken på läktarna spolades bort och ersattes med ett huvudlöst långbollsspel. Men Bjursås lyckades återigen att kvittera, detta efter att Max Eidet lyckades på ett mycket graciöst vis skjuta bollen i mål 2 minuter efter Hulåns ledningsmål.
Jag tittade på klockan och noterade att det enbart var tio minuter kvar och en längtan uppstod hos mig att dessa tio minuter skulle gå rasande fort. Vilket de också gjorde, fast under dessa 10 minuter så hann Bjursås IK resa ned till det mörkaste mentala hål som fotbollsspelare som besöker Hulåns IP ibland kan göra.
Då 3 minuter efter Max kvittering, så tilldöms Hulån straffspark. En straff som Hulånlägret ansågs var helt rätt, medan Bjursås ifrågasatte domarens empatiska och förnuftiga förmåga att resonera. Vilket jag ifrån läktaren kunde förstå, då vad jag såg så var det utav en ren olyckshändelse, där en Bjursåsförsvarare helt sonika halkar in i en Hulånspelare, som jag också funderade på om verkligen vederbörande var innanför straffområdet. Men domaren visade likgiltigt inför förtvivlan och stod fast vid sitt beslut.
Hulån gjorde mål på sin straff, och trots detta så fanns det fortfarande en känsla att Bjursås skulle kunna komma härifrån med en poäng. Bjursås lyfte upp laget och försökte hitta uppåt med långbollar, men istället för en broderlig fördelning utav poängen, så kunde Hulån ställa om och spela på vidöppna ytor, ta sig fram längs med kanten och skicka in nådabollen till en helt fristående Hulånsspelare som kunde nicka in slutresultatet 5-3 till sitt lags stora jubel.
Bjursås IK klev av fotbollsplanen i Hulån med bedrövelsens gråa färg målade i sina ansikten.
Runt omkring mig hördes lyckliga Hulånsupportar som kvittrande om att detta var säsongens mest underhållande match.
Min känslomässiga bedrövelse kunde personifieras utav Bjursås IKs Anderas Åkerblom.
Den grönvita gentleman satt ensam kvar på Hulåns IP, denna torsdags kväll i slutet utav juni med sällskap utav regnet och bedrövelsen över den match som Bjursås IK hade och sedan förlorade. Medan jag vandrade mot mitt fordon så blickade jag tillbaka mot planen. Anderas Åkerblom satt fortfarande kvar, likt insikten över vart han var någonstans och vad som hade hänt hade förstelnat honom.
Vid Pennan.
FKs fotbolls expert i gärdsgårdsserierna
