3-1 (2-0)
2-1 Filip Lyck.
Donga.
Arvid Gunnarsson. David Wahlén. Christian Löfstrand. Gustav Bohman.
Arvid Sjörén. Max Eidet. Filip Lyck (K). Max Wredelius.
Lukas Hag. Max Sundqvist.
Avb.
Wille Strand.
Björn Wilhemsson.
Mats Berglund.
Ekstakusten är en stenstrand som är taget likt ur en dröm. Framför dig ute vid Östersjöns eviga kluckande finns Stora och Lilla Karlsöarna. Likt två småsyskon till öar som begrundar Gotland med förundran i sina blickar. Solen hänger lågt över himmelen och ger dig ett brandgult sken att njuta utav. Sitter du ensam där, kanske en fantasi om att denna plats med kvällssolen och med syskonöarna som vittnen är det perfekta platsen att fråga en kärlek om evig samhörighet. Jag hade denna plats i mina tankar, ett leende spred sig i mitt ansikte alltmedan jag hörde Östersjöns sång i mitt huvud, hjärtat klappade hårdare i mitt bröst medan jag såg i min fantasi en kärleks blick där vid Ekstakustens eviga stenstrand.
Sedan öppnade jag mina ögon och jag fann mig i Ludvika vid ABB Arenas konstgräsplan, denna torsdagskväll i juni, och känslan utav romans vid drömmarnas ö försvann och ersattes med den typen utav känslor som kan infinna sig över att befinna sig just vid denna plats.
Bjursås IK hade rest till Ludvika för att göra upp mot Ludvika FK U om 3 poäng och inför matchen så fanns det en intressant tabellsituation. Där Ludvika låg före Bjursås med 1 poäng med en match mer spelad och med ett gäng sladdriga resultat bakom sig så fanns det ett gyllene tillfälle för Bjursås att göra ett litet ryck ifrån de 5 lagen bakom sig i tabellen.
Jag kände en försiktig optimism inför detta faktum. Då jag har noterat vad Bjursås IK kan göra under fotbollsmässiga sammanhang, men jag noterade även att dagen till ära så var Bjursås IK sjukdomsdrabbat och en hel del rotationer och med spelare på nya positioner, varpå min försiktiga optimism, kul var det att se att Donga som efter sin meniskskada och efter en besynnerlig karriär som Bjursås IKs massör, var redo för spel.
Men varken Donga eller Bjursås IK hade mycket att glädjas åt under första halvlek. Då det var ett blekt Bjursås IK som uppenbarade sig på ABB Arena. Bjursås kändes passiva och känslolösa medan Ludvika sprang, slet och pressade de grönvita. Man skulle kunna tro att Ludvikas ledning skulle komma som ett resultat utav deras bollinnehav och bolldrillande. Men det var genom ett klassiskt skitmål som Ludvika kunde ta ledningen på, detta efter att Bjursås hade rullat boll i backlinjen varpå en gulklädd forward klev upp i en hårdpress på en felvänd försvarare, vinna boll och gå mot mål. Donga i målet klev ut och försökte styra undan den framrusande forwarden och lyckades till viss del, men inte tillräckligt då forwarden kunde runda Bjursås målvakt med viss marginal och slå, en retsam lös boll in i mål. Bjursås började vid detta läge sålla fram vissa lägen, där via ett kortpassningsspel och ut på hårdlöpande yttrar lyckades nå fram till Ludvikas straffområde, där Max Eidet var en stolpträff ifrån att göra dittills säsongens snyggaste mål.
Men istället för 1-1 i en besynnerlig första halvlek så skulle det bli 2-0 till Ludvika. Efter att Bjursås IK hade haft hörna, så lyckades Ludvika att ställa om och skicka en djupledsboll mot den hårdspringade Abdikafi Ali som efter en kamp med en grönvit försvarare lyckades rycka ifrån och kunde lobba över Donga i målet.
Tanken att mentalt bege sig till rosornas ö var lockande, men under halvtidsvilan så beskådade jag det grönvita laget. De satt stilla och lyssnade på sin tränare Johan Kanslätt, vilken verkade ge tydliga direktiv om vad de skulle göra i andra halvlek för att ta över momentum i matchen. Johan Kanslätt verkade göra sig förstod med sina tydliga handrörelser då det blev en scenförändring.
Bjursås IK stod med lagdelarna samlande, och kunde spela sig ur den press som Ludvika försökte med. Det växte fram en aggressivitet som hade saknats helt i första hos de grönvita. Vid förlorad boll så var de gröna snabbt framme och försökte vinna tillbaka bollen, och när det inte gick så föll de tillbaka till sina positioner och såg till att Ludvika inte kunde skapa några riktigt konkreta chanser. Bjursås däremot lyckades skapa fler chanser och känslan att jag skulle få bevittna någonting stort här i Ludvika var överhängde. En grönvit storhet som Ludvika FK U också kände vilket resulterade i att det fördolda rackartyg som hade ägt rum i första halvlek blev alltmer synligt under andra. Det grönvita laget var förundrade på planens rättskipare över den mängd gula kort som inte delades ut för tröjdragningar och fasthållningar.
Det var också under en märklig domarmässig omständighet som Bjursås välförtjänta reducering kom ur. Max Eidet, som hade både haft kylpåse och bandage och kommit till insikt över hur överjävliga brännsår man kan få utav en konstgräsmatta under matchen, slet sig loss ifrån Ludvika försvaret och dundrade ned mot mål. Väl inne i straffområdet så ansåg det gulklädda försvaret att det ena rimliga att stoppa denna gosse var att fälla honom på det mest otympliga vis. Vilket också utfördes. En tackling snett bakifrån utfärdades Max som föll, men lyckades ta sig upp och få tag i bollen igen och kunde skjuta 2-1 till Bjursås.
Det tråkiga i det hela var att domaren hade beslutat sig för att blåsa straff, och efter en stunds förvirring över vilken spelare som skulle syna, vad alla i grönt förmodade, det röda kortet, så visade domaren ett kort utav gul kulör till Yasin Abdisalam Mohamed, som såg lättad ut över domarens barmhärtighet.
Bjursås lagkapten, Filip Lyck stegade fram med en skön personlighet och ett lugn i kroppen. Han placerade bollen på straffpunkten och slog en säker straff till höger om målvakten, som kastade sig åt rätt håll och kunde bedröva sig över att hans armar inte var ett par centimeter längre.
Allting stod klart att Bjursås IK skulle åtminstone få lämnade rikets 83 största tätort med 1 poäng. Bjursås försvarade sig väl och med sina bollerövringar så kunde de kliva framåt och skapa en mängd chanser. Klockan tickade förödande snabbt för de grönklädda medan det gulklädda hemmalaget säkerligen funderade på om domarens tidtagarur hade slutat fungera.
Men plötsligt så ställde Ludvika om efter en bollerövring på mittplan. På bred front anföll de gulklädda mot en handfull grönvita försvarare. En djupledsboll spelades in mot Bjursås straffområde. Donga klev ut och skar av alla möjliga tänkbara vinklar men lyckades se i ögonvrån, hur David Wahlén kom farandes och satte en glidtackling som om Sol Campbell, utav någon outgrundlig anledning, hade befunnit sig vid ABB Arenas konstgräsplan skulle ha lett brett åt. Efter den fantastiska glidtacklingen så fångade Donga upp bollen och satte igång spelet snabbt upp mot Flilp Lyck som vände upp och helt plötsligt så hade Bjursås ett liknade läge där de kom på bredfront mot Ludvikas planhalva.
Då blåste domaren och en stor förvirring uppstod på ABB arena.
Ludvikas forward låg fortfarande ned tillsynes på ganska gott humör trots att vederbörande hade blivit av med bollen vid ett avgörande läge, medan domaren gav David Wahlén ett gul kort och sedan tittade vederbörande domare mot den illamedtagna straffpunkten och förkunnade det grönklädda laget att straffspark åt Ludvika väntade.
Där tog det ett mindre hus i helvete hos det grönklädda. En förklaring krävdes och domaren förkunnade för det grönklädda att glidtacklingen var det inget fel på, till och med så var domaren imponerad över dess graciösa utförande. Det var efterspelet som resulterade i straffspark då domaren ansåg att en lättsam beröring ifrån Herr Wahlén på den liggande forwardens rygg var anledning nog för att blåsa straff. En djupare filosofisk diskussion vid ABB Arenas straffpunkt uppstod, om huruvida man kan anse att blåsa straff över en händelse där inte ens bollen är involverad? vore det inte rimligt att ge Bjursås försvars general ett gult vid nästa avblåsning? Trots alla alternativ som de grönklädda kom med så var domaren övertygad över sin dom. De grönklädda respekterade men höll inte med domarens resonemang och det var dags straffspark. Där Donga hade möjlighet att bli stor matchhjälte, genom att ta straffen och snabbt sätta igång bollen på Max Sundqvist som skulle kuta som ett skållat troll genom Ludvikas försvar och skjuta in den välförtjänta kvitteringen.
Men naturligtvis gick det på tok. Donga slängde sig åt fel håll och känslan att få med sig 1 poäng ifrån dalarans trejde största stad släcktes när domaren blåste av matchen 1 minut senare. Det var med empati i mitt hjärta som jag såg hur de grönklädda klev av ABB Arenas gräsmatta. Med tunga steg vandrade de, likt besvikelsens tyngd vilade på deras axlar.
Men trots detta förlust, så är jag övertygad om att en fotbollsmässig värme och glädje kommer att fylla spelarna i Bjursås IK, på samma vis som att titta in i ögonen på en kärlek vid en stenstrand på den Gotlänska västkusten.
Extra plus.
Max Eidet.
Vid Pennan.
Anders Wedins fotbollsintresserade manager.
