Sundborns GOIF – Bjursås IK.
2-0 (1-0)
XL.
Roos.
Lukas Hag. David Wahlén. Filip Lyck (K). Björn Wilhemsson.
Arvid Gunnarsson. Max Eidet. Olle Ringi. Melvin Zetterström
Rasmus Andersson. Anderas Åkerblom.
Avb.
Mats Berglund.
Christian Löfstrand.
Ove Skarpnes.
Max Sundqvist.
Det var som att jag satt och stirrade in i ett vykort, taget ifrån en vår långt tillbaka i ungdomen. Runt omkring mig dansande grönskan efter vårens toner, ett regnväder hade kommit och gått, och lämnat efter sig sin parfym utav friskhet. Nostalgin lade sig över mig, med sin varma och tunga kappa började jag att minnas tillbaka. Där längs med minernas aveny, kan man finna många upplevelser som väcks upp från glömskans slummer, tack vare doften utav ett vårregn. Glädje från en kyss av en hemlig romans eller vemodets kyla ifrån förlusten utav en romans kanske tittar upp ifrån en lång och djup sömn.
I mitt fall så väcktes minerna ifrån att se två lag på en fotbollsplan, som likande mer en potatisåker på Irland i nådens år 1845, där Sundborns GOIF och Bjursås IK skulle mötas i Division 5 Dalarna.
Två lag som genom åren har vandrat sida vid sida genom divisionerna, och där den geografiska närheten har präglat matchernas karaktär och vikten utav att vinna har alltid varit tung. Efter två säsonger ifrån varandra så var det äntligen dags för dessa lag att göra upp om 3 poäng.
Kanske var det tyngden utav att vinna som vilande för tungt hos de grönklädda herrarna nordväst om Falun, då det var Sundborn som inledde matchens bäst. Där de rödklädda herrarna nordöst om Falun ägde bollinnehavet och spenderade en hel del tid på grönvit planhalva. Men Bjursås försvarade sig väl, och kunde stundtals ställa om och kontra. Men för grönvita ögon sett så var det också det enda som Bjursås hade att komma med under första halvlek.
Det kändes som att Bjursås inte fick igång sitt passningsspel under långa stunder, utan tjongade långt under de rödkläddas press. Halvleken fortsatte där Sundborn hade bollinnehavet och Bjursås stack emellan med att kontra. Men varken Sundborn eller Bjursås hade några riktigt konkreta lägen. Kanske var det då en poetisk rättvisa som skipades, där Sundborn tilldelades frispark utanför Bjursås straffområde. Vilken frispark som Sundborns Johan Strömer förvaltar på det mest vedervärdiga vis, sett ifrån grönvita ögon, genom att smeka in bollen till höger, där Roos i målet låg som ett vackert sträck i luften, men orkade inte riktigt att hålla bollen utanför mållinjen och 1-0 till Sundborn var ett faktum. Ett mål som verkade ge de rödklädda ett lugn i manskapet. Då det spelmässiga bollinnehavet blev tryggare hos de rödklädda medan Bjursås verkade förlita sig på att slå långt ifrån försvarslinjen upp på löpande forwards.
Till andra halvlek så klev Sundborns GOIF med en självgodhet, där de fortsatte att spendera en hel del tid på grönvit planhalva och radade upp en hel del lägen, men det grönvita försvaret med David Wahlen och Filip Lyck som galjonsfigurer lyckades avverka den rödvita stormen, och när det grönvita skeppet höll på att gå på grund så visade Niklas Roos i målet en häpnadsväckande akrobatik och styrde undan de målchanser som kom mot mål.
Det fanns en känsla där och då i inledningen utav den andra halvleken att de rödklädda skulle utöka sin ledning. Likt de spelade med vetenskapen att de spelade för den bygd där Carl Larsson bodde i, och med ett snett leende tänka på att det enda Bjursås IK hade i konstnärs väga är en surrealistisk folktro inspirerad målning utanför bygdens matsal.
Ifrån en vårkväll vid en fotbollsplan, så klev jag mentalt in i en liten stuga, kanske i en berömd gård i Sundborn, eller ett litet hus i Bjursås. Där inne satt två personer med ett levande ljus mellan sig. Framför mig satt Carl Larsson och en, vad hans händer kunde avslöja, ytterligare konstnär. Jag såg hur en diskussion om vederbörandes konstnärliga eftermäle har betytt för gemene man.
Det hela urartar till en självgod monolog, där den okände konstnären sitter ödmjuk tyst.
Jag ser svepande handrörelser, ett par rundbågade glasögon som kämpar att hålla sig kvar på näsbryggan, och svammel om konstverken ”Midvinterblot” ”Julafton” och ”Modell som skriver vykort”, skrattar rått åt skänkt konstverk som pryder en hel vägg mittimot Bjursåsskolans matsal, och efter ett tag så tystnar monologen och Carl Larsson tittar mot den tyste konstnären, rättar till sina glasögon, lutar sig fram och frågar den okände konstnären om vad vederbörande har gett till omvärlden.
”Petter och hans fyra getter” säger den nu identifierbara konstnären Einar Norelius, född i Falun 1900, död 1985 i Bjursås.
Carl Larsson flämtar utav genrerad insikt och jag ryktes tillbaka till Sundens IP där ett förväntat rödvitt ledningsmål uteblev, och istället så var det Bjursås som började att få momentum över matchbilden. Bjursås vann bollar högt upp i plan och kunde ställa om och genera flera lägen där Bjursås både kunde kvittera och ta ledningen. Matchen bölja fram och tillbaka, där bägge lagens vilja att gå framåt gav lägen att ställa om åt vardera håll. Matchen utvecklade sig till den typen utav match som derbymatcher alltid gör, där två jämna lag möter varandra. Där skönspelet uteblir och istället fylls matchbilden med hårt, tufft och emellanåt fult spel där det kändes som att en kvittering eller ett segermål skulle komma ifrån en fast situation. Vilket det också gjorde. Då Sundborn via en hörna, drog det sista penseldraget över denna vårkväll, tvingade det grönvita försvaret och Roos i målet att till slut kapitulera och slutsiffrorna kunde skrivas till 2-0 till Sundborns GOIF.
Jag satt kvar på Sundens IP och bevittnade hur vårkvällen blev till vårnatt. I mitt mentala så såg jag hur Einar Norelius sitter ensam vid bordet samtidigt som ljuset håller på att brinner ut.
En känsla utav besvikelse finns i hans ansikte. Kan det bero på Carl Larssons utläggningar om sitt konstnärliga eftermäle till om världen? Möjligen, jag sätter mig framför honom och tittar in i den ödmjuke konstnärens ögon. Ljuset flackar, hans blick ser sårad ut. Men jag säger till honom, att det jag ska göra nu, det är inte att åka till Stockholms stadsmuseum och titta på ”midvinterblotet”
Einar Norelius tittar frågande på mig och frågar vad jag ska göra denna sena timme.
Jag säger till honom, att jag ska åka hem och vara en närvarande och ansvarsfull far, genom att väcka mina barn på de mest otympliga vis, för att sedan läsa en nattsaga för dem.
”Vilken saga ska du läsa?” Frågar han mig.
”Petter och hans fyra getter” säger jag och ser hur Einar Norelius skiner upp i ett ödmjukt leende, tänder ett nytt ljus, plockar fram papper, färg och pennor, och börjar skissa fram en, i vårens gröna färger, teckning, där grönvita fotbollspelare som trots dagens förlust, går mot fantastiska ting till mötes.
Extra plus.
Filip Lyck
David Wahlén
Melvin Zetterström.
Vid pennan.
Dalarnas museums vaktmästare.
